söndag 2 juni 2013

En helg på avdelningen

En grupp på sex patienter, sex patienter som är i behov av din vård. Sex patienter som alla är sjuka och i behov av både medicinsk vård och omvårdnad. Det är ett enormt ansvar och en enorm stress när flera är svårt sjuka.
Mediciner ska delas, dropp ska hängas ibland flera dropp på samma patient, antibiotikadropp, transfusioner, infusioner och injektioner. Prover ska tas, ibland flera gånger per dygn. Morgonarbetet är stressigt, alla ska upp, få tvättat sig och få rena kläder. Mat ska serveras. Listor ska fyllas i.
När klockan runnit väg och du äntligen fått sätta dig ner för en bit mat, kommer ronden. Patienterna ska gås igenom, prover ska tas upp, behandlingsplaner gås igenom och mediciner ska ordineras. Listan över saker att göra fylls på. Patienter ska skrivas hem, resam ska ringas och hemtjänsten ska meddelas. Maten har helt glömts bort och står orörd i personalrummet.
Telefonen ringer och ringer och ringer. Lapparna över anhöriga som ringt och lämnat sitt nummer lägger sig på hög. Att prioritera är ofta sjuksköterskans svåraste uppgift anser jag. Tyvärr kommer ofta dessa samtal längre ner på listan. Vilket följs av fler samtal från undrande anhöriga.
Patienter ringer på klockan, någon vill få hjälp till toaletten, någon har ont och en annan har frossa. Någon vill bara få lite sällskap, någon att prata med.
Lunchen kastas in, ibland på stående fot för att hinna. Återigen ska mediciner delas, dropp ska hängas. Alla steg du tar ska dokumenteras. Kvällspersonalen ska ha rapport, du ska hinna med det sista av rondarbetet. Efter att ha jobbat kvällen innan har du bara sovit 5 timmar i bästa fall. Nu börjar tröttheten göra sig tillkänna. Hjärnan blir trögare och effektiviteten försämras avsevärt.
Tre kvart över tiden kan du äntligen lämna över och gå hem. Gå hem med ett dåligt samvete för att du inte hann med den där omvårdnaden,den där duschen, samtalet med den där patienten som så gärna ville prata. Det ständigt dåliga samvetet för dom där patienterna som berör så mycket, dom som är så svårt sjuka och behöver all hjälp dom kan få.

1 kommentar:

  1. Du är en pärla Tessan, det du gör betyder så mycket för dem du hjälper. Men jag förstår din frustration över att inte räcka till. Jag tänker ofta på erat enorma jobb ni gör inom vården, ni är grymma! Kram från Göteborg, Linda

    SvaraRadera