Jag är inte gjord för att vara småbarnsförälder, och jag ska erkänna att jag längtar tills dom är lite äldre. Jag är inte utrustad med det tålamodet som krävs. Vissa dagar står jag inte ut! Dom driver mig till vansinne. 2-års åldern måste vara den ocharmigaste åldern förutom puberteten då. Till svar på precis allt får jag ett NEJ! VILL INTE! NEJ MAMMA! Precis allt är en kamp. Och detta trots mot lillasyster. Hon får inte leka med hans grejer, han ska stå PRECIS där hon står så även om det innebär att hon ramlar omkull. Hon blir ofta bortputtad, får leksaker i huvudet och så vidare...
Och så har vi det där med nappen som helst ska vara inne 24/7. Vi har satt upp en regel där nappen bara får användas om man sitter ner i soffan och vilar eller på natten när man sover. All annan tid ska nappen inte användas...ojojoj vilka bråk detta har åstadkommit! Han blir fullkomligt galen när jag tar ifrån honom nappen. Ett ständigt tjat om mat och fika, vi ska helst äta hela tiden. Har ungen mask!?
Jag undrar bara hur orkar alla föräldrar där ute, hur orkar alla vara så pigga och glada och hitta på saker hit och dit. För jag gör det inte!
Det är tur att dom är så gulliga och goa mellan varven! Hoppas lillasysters trots inte blir i närheten av storebrors!
ÅÅÅ Jag förstår precis charmen och trotsen varvar varandra och jag lovar att vips så har ni en gudomlig 5 åring och sug i er för att klara av 6 åringen. Sedan kankse den kommer några envisa gener från faderskapet eller kan det vara möjligt?? Maria Jakobsson
SvaraRadera